Det där svenska herrlandslaget i fotboll påminner lite om ett spel det faktiskt var alldeles för längesen man spelade.
Det handlade om att man skulle få ett gäng glada lemlar att i samlad trupp, och i så stor utsträckning som möjligt, överleva en strapats från punkt a till b.

Spelet hette helt enligt logikens regler "Lemmings".

En jävla kul lir, det där, med ett stor underhållningsvärde i att släppa ut de stackars jävlarna för att gå en så absurd död till mötes som möjligt.

Nu är ju inte det brinnande VM-kvalet någon katt och råtta-lek med döden, men likförbannat en samling där de goda fotbollstriljardärerna trillar av pinn, en efter en, hela dagen, veckan och månaden lång.

Jag förstår att Lars Lagerbäck kliar sitt skägg ner till roten, för på lördag kommer portugisen på besök. Nu är det kanske inte den portugisiska armadan som är på jakt efter testosteronstinna kraftpaket som ska lägga nästa byggsten i det fjärde riket, men likväl en hop självupptagna virtuoser med känsla för fotboll.

På lördag kommer portugisen på besök och Sverige välkomnar med Johnny Bråttom, Johnny Rödlund, Tony Flygare och åtta gula koner.

Jag har en känsla av att söndagen kan bli en dag som präglas av bitter eftersmak.

Jag tittar på skärmen, ser rader av redaktionell text, en vattenkammad snedbena och anar spegelbilden av ett leende. Det inte är den nyaste modellen det här – skärmen alltså, inte leendet – med reflexdämpning och tekniska innovationer som tvingar tekniknördar till spontansång, men leendet är nytt och ärligt, brett och överraskande. Leendet är också mitt.

Jag menar, oprovocerat oförbannad så här på onsdagsförmiddagen, det påkallar kollegors uppmärksamhet. Varför så jävla nöjd, liksom?

Utanför fönstret silar tunga regndroppar från en mattvit himmel, kvicksilvret spelar Gröna Lund och almanackan skriker till en omgivning som inte vill lyssna men som saknar talan. 1:a oktober. Höst, mörker, ångest, depression.

Och, förstås... Ja, ni förstår. Bittert.

Magnus Uggla skriver 'alla får påsar', jag säger 'alla blir bittra'. Man är inte ensam i sitt avskalade tomrum längre, vi är en nio miljoners kollektiv koloss på väg mot vinterns avgrund. Den blir blöt, säger dom, ganska varm. Någon spelar förvånad, han heter inte Allan men borde göra. Den nya 'vintern' är här för att stanna, den gamla packade väskan, sa tack och hej för några år sedan och fann sin exil i Narvik.

Vi som blev kvar bor nästan i Göteborg. Alltså, vi bor förstås inte där, men nästan. Isande regn. Två grader plus. Kompakt mörker istället för ljus. Fyrtio sekundmeters taggprydd vind i horisontalläge som smeker huden som tolv perfekta käftsmällar på Valborg. Bita i det sura, hålla ut, försöka se framåt men ändå snegla bakåt. Bittert, härligt bittert.

Jag tittar på skärmen igen. Den okrönte casanovan Anders Pihlblad ska axla en ny mantel på TV4. Schemalöst arbete som fristående politisk reporter med licens att gänga. Leendet tar oanade proportioner. Känner mig löjlig. Varför så jävla nöjd?

– Jag jobbar inte på schema längre utan ska i stället jobba fram egna nyheter till 22-sändningen. De nyheterna ska sedan publiceras i textform på Politikerbloggen, säger Anders Pihlblad till Resume.

Därför så jävla nöjd. Pihlblads OB-timmar skrattade TV4-ledningen i ansiktet. Till det utlägg för krognotor, kondomer och besök på Maria Ungdom.
Det kostar att ligga på topp, men det är lukrativt att knulla sig dit. Så Janne Scherman nöp Pihlblad i örat och sa att 'nu får det jävlarimig vara nog med ditt time out-ande, ut och sätt på Maud Olofsson, gräv fram nåt muntert för snaskhungriga ögon men ge fan i OB-timmarna. Det blir fast arvode från och med nu, jobba när hur och var fan du vill. Bara du knullar dig fram i systemet'.

Pihlblad skakade på huvudet. 'Vafan Janne, inte Maud. Vem som helst, men inte Maud', snyftade han men kalla fakta var kalla fakta. Maud it is. Det gillade han inte, Pihlblad, det gillade han inte alls medan Maud snart kommer kvittra som en vårfågel på ladd. Men inte Anders, inte denna stackars Anders.

Bitter blev han. Anders den Bittre.