Det där svenska herrlandslaget i fotboll påminner lite om ett spel det faktiskt var alldeles för längesen man spelade.
Det handlade om att man skulle få ett gäng glada lemlar att i samlad trupp, och i så stor utsträckning som möjligt, överleva en strapats från punkt a till b.

Spelet hette helt enligt logikens regler "Lemmings".

En jävla kul lir, det där, med ett stor underhållningsvärde i att släppa ut de stackars jävlarna för att gå en så absurd död till mötes som möjligt.

Nu är ju inte det brinnande VM-kvalet någon katt och råtta-lek med döden, men likförbannat en samling där de goda fotbollstriljardärerna trillar av pinn, en efter en, hela dagen, veckan och månaden lång.

Jag förstår att Lars Lagerbäck kliar sitt skägg ner till roten, för på lördag kommer portugisen på besök. Nu är det kanske inte den portugisiska armadan som är på jakt efter testosteronstinna kraftpaket som ska lägga nästa byggsten i det fjärde riket, men likväl en hop självupptagna virtuoser med känsla för fotboll.

På lördag kommer portugisen på besök och Sverige välkomnar med Johnny Bråttom, Johnny Rödlund, Tony Flygare och åtta gula koner.

Jag har en känsla av att söndagen kan bli en dag som präglas av bitter eftersmak.

Jag tittar på skärmen, ser rader av redaktionell text, en vattenkammad snedbena och anar spegelbilden av ett leende. Det inte är den nyaste modellen det här – skärmen alltså, inte leendet – med reflexdämpning och tekniska innovationer som tvingar tekniknördar till spontansång, men leendet är nytt och ärligt, brett och överraskande. Leendet är också mitt.

Jag menar, oprovocerat oförbannad så här på onsdagsförmiddagen, det påkallar kollegors uppmärksamhet. Varför så jävla nöjd, liksom?

Utanför fönstret silar tunga regndroppar från en mattvit himmel, kvicksilvret spelar Gröna Lund och almanackan skriker till en omgivning som inte vill lyssna men som saknar talan. 1:a oktober. Höst, mörker, ångest, depression.

Och, förstås... Ja, ni förstår. Bittert.

Magnus Uggla skriver 'alla får påsar', jag säger 'alla blir bittra'. Man är inte ensam i sitt avskalade tomrum längre, vi är en nio miljoners kollektiv koloss på väg mot vinterns avgrund. Den blir blöt, säger dom, ganska varm. Någon spelar förvånad, han heter inte Allan men borde göra. Den nya 'vintern' är här för att stanna, den gamla packade väskan, sa tack och hej för några år sedan och fann sin exil i Narvik.

Vi som blev kvar bor nästan i Göteborg. Alltså, vi bor förstås inte där, men nästan. Isande regn. Två grader plus. Kompakt mörker istället för ljus. Fyrtio sekundmeters taggprydd vind i horisontalläge som smeker huden som tolv perfekta käftsmällar på Valborg. Bita i det sura, hålla ut, försöka se framåt men ändå snegla bakåt. Bittert, härligt bittert.

Jag tittar på skärmen igen. Den okrönte casanovan Anders Pihlblad ska axla en ny mantel på TV4. Schemalöst arbete som fristående politisk reporter med licens att gänga. Leendet tar oanade proportioner. Känner mig löjlig. Varför så jävla nöjd?

– Jag jobbar inte på schema längre utan ska i stället jobba fram egna nyheter till 22-sändningen. De nyheterna ska sedan publiceras i textform på Politikerbloggen, säger Anders Pihlblad till Resume.

Därför så jävla nöjd. Pihlblads OB-timmar skrattade TV4-ledningen i ansiktet. Till det utlägg för krognotor, kondomer och besök på Maria Ungdom.
Det kostar att ligga på topp, men det är lukrativt att knulla sig dit. Så Janne Scherman nöp Pihlblad i örat och sa att 'nu får det jävlarimig vara nog med ditt time out-ande, ut och sätt på Maud Olofsson, gräv fram nåt muntert för snaskhungriga ögon men ge fan i OB-timmarna. Det blir fast arvode från och med nu, jobba när hur och var fan du vill. Bara du knullar dig fram i systemet'.

Pihlblad skakade på huvudet. 'Vafan Janne, inte Maud. Vem som helst, men inte Maud', snyftade han men kalla fakta var kalla fakta. Maud it is. Det gillade han inte, Pihlblad, det gillade han inte alls medan Maud snart kommer kvittra som en vårfågel på ladd. Men inte Anders, inte denna stackars Anders.

Bitter blev han. Anders den Bittre.

Alltså... Har ni sett?

Snacka om kreativ miljö. Snacka om ett forum där geniknölar gnuggas, fantasierna flödar, drivna beslut fattas.

Eller så kan vi välja att prata om ångest.

För det är vad jag känner när jag med det ena ögat sneglar in på Nyheter 24:s, hrm, arbetsplats. Ett fönsterlöst (till stor del i alla fall) vardagsrum med pissgult ljussken, trötta väggar och än så länge drivna arbetare som snart kommer sätta kaffet i halsen, svälja snusen, kolla på klockan och undra vafan de gör där. Ett mänsklighetens avkrok som för tankarna till forntiden men som ska föreställa framtiden, och ibland känner jag att jag inte riktigt vill följa med. Men men.

En sak är i alla fall säker – det är inte jag som är bitter i det här sammanhanget. Frågan är bara vem som är bittrast av de där sju på flanken?

Vem tror ni?

Jamendåså, då var det klart... Eller?

När man, på ett eller annat sätt, påverkar vittnen i rättssamhället så kallas det övergrepp i rättssak, ett av de största övergreppen demokratin och dess stöttepelare.
När man påverkar rikdsdagsledamoter inför en omröstning om en FRA-lag som ingen egentligen vill ha så kallas det... Ja, inte övergrepp på demokratin i all fall.

För det är ju vad det verkligen är, ett övergrepp på allt vad vårt samhälle står för.

Diverse ledamoter har såhär i efterhand gråtit ut om hur påverkade de blev av partipiaskan, hur utfrusna de blev av gemenskapen, hur tvingade de kände sig att agera mot sin övertygelse att de antingen inte orkade stå emot och röstade ja, eller bara böjde sig halva vägen och inte röstade alls.

I en demokratisk föregångsstat som Sverige kan man ju se på den saken lite hur man vill.

Man skulle kunna dra parallellerna med en... Diktatur.

En ledare med en absurd övertygelse i en fråga som berör ett helt folk vill få sin vilja igenom. Gör sedan allt i sin kraft för att få den och lyckas.
Påtryckningar, övertalningar, ideologiska kraftmätningar... Rena hot? Varför inte. Bara fan och hans moster vet vad som varit i farten här. Och Fredrik Reinfeldt, då, förstås.

Nu gör Lall-iansen en helomvändning, river upp den gamla lagen och gör en ny. Bra så, alla nöjda? Jo, men tack för kaffet.

Den "lyssnande" Regeringen sket blanka fan i opinionen i flera  månaders tid och tvingas nu krypa till korset och gör oss alla till sorgliga jävla förlorare i en politisk soppa med förbannat bitter smak.

Fortfarande FRA, men FRA på ett annat sätt. Fortfarande storebror vs Lillebror. Fortfarande mer än 60 procent som är emot lagen på Aftonbladet.se. Demokrati? Mer dystokrati. Sverige får fortfarande en lag som för tankarna till väldigt mycket ljusskyggare statsapparater än vår egen.

Och vi ännu en dag där vi alla har jävligt stor rätt att vara bittra. Och det är verkligen inget att fira.

Det var väl på något sätt nära, men ändå inte. Man vet ju liksom det. Är inte den första personen man möter på gatan en idiot, så kanske den andra. Annars garanterat den tredje.
Ni vet, hilmen e blå, vattnet vått, folk dumma i huvet… Allt i sin ordning, alltså.

Nu är det ju verkligen inte Spångas 15-åriga Ivana Miljanic man ska slunga nyslipade kaststjärnor efter, hon är ju på något dystert sett bara budbäraren i det här sammanhanget, men Svenska Dagbladet låter i alla fall den unga fröken Miljanic klä skott för en åsikt hon inte riktigt är gammal nog att stå för. Lät det gubbigt, klapp-på-huvudet-aktigt? Låt vara så.

I en insändare i gårdagens Svenskan skriver hon om den svenska kriminalvården, eller som hon ser det, den svenska motsvarigheten till den amerikanska ”Department of Corrections”. Här snackar vi inte vård, här snackar vi straffsamhälle med eftertryck.

Vi försöker amerikanisera oss så mycket som möjligt, låt oss då även följa i deras fotspår då det gäller fängelsestraff. // Vi borde höja straffen och verkligen låta folk sitta av den livstid som de dömts till, så att kommande generationer inser hur det fungerar och hur fel det är att bryta mot lagen. // Hur ska man ha råd att försörja alla dessa fångar i en så lång tid? Svaret är: enkelt, det finns nämligen så mycket vi kan dra ner på och ta ifrån dem. Deras mat kostar mer än skolmaten, de har tillgång till tv-apparater, musik, böcker och gym. Herregud, de tjänar pengar medan de sitter där.

Ja, men då så. Klappat och klart, en vacker utopisk rättsstat som ett brev på posten och brottsligheten utrotad eftersom de kommande generationerna insett hur det fungerar. Klockers, som någon helt annan hade sagt.

För amerikanerna är ju en sådan prydlig föregångsmakt vad det gäller kriminalitet. De har verkligen förstått konsekvenserna av sitt handlande och agerat därefter. Brottsligheten är ju så gott som nere på noll, avdelningen för anpassning nedläggningshotat. Typ så. Och när vi ändå är i farten kan vi väl skapa den tvåpartistat vi ändå rör oss mot, öka oljeberoendet, införa liberala vapenlagar eftersom det ändå är människan som dödar och inte vapnen, gå i krig med underkroppen vadande i religiösa vanföreställningar och sedan, när vi har nått den fullkomliga vägens ände, lägga handen på hjärtat och ta ton ända från skithålet och unisont vråla The Star-Spangled Banner. Fan, ska vi ändå amerikanisera oss som vi så krampaktigt försöker, så ska jävlarimig göra det på riktigt.

Nä, men nu ska vi som sagt inte kasta skit på en femtonåring som ändå inte får rösta (och vi ser ovan varför). Vi ska kasta den vackert porösa skiten på SvD som låter en 15-åring skrida till korset med deras fana vajande över sig, som låter henne gå i täten för deras, om inte korståg så i alla fall, krimtåg. Det räcker med en självrannsakan för att inse att de åsikter som ryms i en pubertal, hormontyngd tonårskropp kanske inte är de man står bakom vid en middag i vänners lag något eller några decennium senare.
Man lever och man lär, och det ska vi vara jävligt tacksamma för. Dock inte alla.

På samma insändarsida likställer Täbys begåvningsreserv och juridikens vite riddare, Niklas Thidevall, FRA-lagen vid ’inte värre än tullen’.

Precis som med tullen kommer signalerna endast samlas in vid enstaka tillfällen reglerat enligt lagstiftningen, allt beroende på vilken trafik som kan förväntas gå in där.

Jamendåså, varför sa ingen det från början? För jag har ju ingenting emot att ha sällskap av tullen i mitt vardagsrum. Jag menar, vem fan skulle ha det? ’De som har något att dölja’, hör jag herr Thidewall viska i mitt huvud.
Precis. Har vi inte alla det? Lägg handen på hjärtat, sjung första raden i ’The Star-Spangled Banner’ och svara nej om du kan.

Och kom sedan inte klaga på att jag är bitter.

Jaha. Så fick man det svart på vitt. Ett utlägg som ska vandra i gränslandet till ironi, men snarare sätter fingret på något vi kan kalla en dystopi.
Den stora planen, en tråd som genomsyrat de båda brödernas varje beslut de senaste åren, på väg att lyckas. Kanske redan lyckad.

Så här skriver Alex Schulman:
"Jag skriver inte en enda rad, säger inte enda dumhet utan att jag försäkrat mig om att det passar in i Den Stora Planen. Nu är jag en levande uppfattningskalkylator och jag har full kontroll över den avgrund jag driver mig själv mot. Det finns inget självbedrägeri här, menar jag. Jag önskar att det fanns det. Jag önskar, får att åter låna av Tranströmer, att jag, levande spik nedhamrat i samhället, en dag kunde känna livets luft under mina vingar och bli mildare och vildare än här."

Varje gång någon frågat en om Carl och Alex (skrev Axel av misstag först, passar faktiskt bättre) Schulmans vara eller icke vara, så har svaret tett sig liknande varje gång. De är otroligt skickliga på vad de gör, det sjuka är att de kalkylerat varje litet ’snedsteg’ och att alla går på det.
Det är där de är idag för att vi låter dem vara där. Vi har ett behov och de uppfyller det.

Är inte det en ganska dystopisk tanke?

Varje litet knapptryck på den där redaktionen, varje litet knapptryck de senaste åren har ju så uppenbart varit en del i den stora planen från första början. Födseln av mellan-Schulmans Bladet-blogg, Calles premiär, den där morsans premiär, frugans premiär, övertrampen, nedläggandet, flytten till ett eget fundament, Sverige framför sina fötter, världsherravälde.

Samma gamla skit, bara på ett nytt sätt.

Och för varje näve som hyttas, varje skamfärgad kommentar, varje ’hur-kan-de-få-hålla-på’-spottloska som slängs iväg åt deras håll så svarar de med high fives, finmiddagar, lönelyft och ett nytt under bältet-inlägg medan kulorna bara rullar in i  en aldrig sinande takt.

Och jag är inte bitter att de har lyckats, för de har varit så förbannat jävla skickliga och så förutseende som man överhuvudtaget kan vara. Jag är bitter för att det är vi som gör dem så jävla bra.

Alltså, man ska väl inte vara den som är den så här när vi står hand i hand med konjunkturnedgångar och det annalkande, depraverande mörkret som först kallas höst och sedan vinter, men ändå… Är det bara jag, eller känns inte hela den här jävla börscirkusen en aning ”haussad”.
Först är det svarta hål som ska stjäla hela vår existens, sedan är det svarta hål i myntbörsar, plånböcker, aktieportföljer och helvetet runt hörnet, en värld som står i brand, en sisådär sex miljarder människor som – nåja – står på tröskeln till undergång för att sedan, med en välregisserad fingerknäppning, vara sol igen, blå himmel, glittrande tussilagos och dans på rodnande rosor.
Är det bara jag, eller är det något jävligt underligt som är i farten här? Något ’sensationslystet’? Någon oerhört förbannat makalöst jävla överdrivet… Kort och gott, en kioskvältare?

Det sägs att kapitalismen som vi känner den står i lågor för att de hänsynslösa, vinsthungrande, giriga investmentbankerna rullat välfärden utför ett stup och orsaken ska till stor del vara att de sedan länge bespottade subprimelånen nu fått digra konsekvenser. Men sedan räcker det med att diverse medier berättar att den amerikanska regeringen planerar att starta någon sorts bankakut för de amerikanska bankerna, och denna så kallade plan har såklart fått världens börser att gå ner i kollektiv spagat av upphetsning. Dagens Nyheter rapporterar att Stockholmsbörsens uppgång på sex procent är historisk, i Moskva fick börsen stänga häromdagen och efter en uppgång på 20 procent och vodkabarerna gick från konjunkturoroade till konjunkturroade. Eller nä, Moskvas vodkabarer är kanske opåverkade av världsekonomins svängningar men ändå, det som var ett helvete i går är himmel i dag och någonstans på vägen gick jag vilse.

Så, kan någon berätta för mig vad det är som händer? Som om jag vore ett väldigt, väldigt, väldigt litet barn? För om jag ska vara ärlig så förstår jag inte. Jag förstår verkligen inte alls.

Och som om inte det vore nog så får man nu höra att Kickis ska stänga. Vad blir nästa steg? Klädkod på Alis? Bara två remmare på tre? Och vart ska man nu ta vägen? Nä, jag säger då det.

Det är inte konstigt man blir bitter. Inte konstigt alls.

Hur många liv har en katt? Ja, inte lika många som en viss ’andreredaktör’ vid namn Olof Brundin på en viss kvällstidning vid namn Aftonbladet. Gubben inte bara flanerar med the Schulman brothers så fort en inbjudan dimper ner i SMS-inkorgen (apropå ömsesidigt givande och tagande av kontakter) utan har en överlevnadsinstinkt som får hela ensemblen Aristocats med Aslan i släptåg att ifrågasätta sin DNA-uppsättning.
Nio? En katt ja. Nio hundra? Nu börjar vi närma oss stekarnas okrönte stekare, den ständigt brunbrände gigolon, positioneringens okrönte mästare, taktikern med en mindre flock rävar bakom varje öra… ja, ni hajar.

Enligt Resume blir nu Anders Gerdins förste vapendragare samordningsansvarig när Schibsted ska göra större mindre och skapa en tätare organisation mellan AB och Svenska Dagbladet. Sannolikt blir också plånboken tjockare, leendet bredare, brännan djupare.
Olof Brundin – överlevarnas överlevare, snajdarnas snajdare, flådarnas flådare.
Katternas katt.
Vi kan bara böja oss, säga ’grattis Olof, det är du verkligen värd’, och klarsynt inse att bitter, det är man då inte.

Men så går en stund, sedan en till, sedan en… nä, sedan känns det som att helvetet plötsligt fryser till is, som att himlen faller ner, som att Fredrik Reinfeldt drar på sig den röda retrooverallen från Adidas och tar en löptur mitt bland folket.
Det känns, så att säga, inte bra alls.
Tilde de Paula skriver nämligen att hon har gjort en mammas största synd, att hon gjort det mest förbjudna en mamma kan göra av allt, ja, det värsta en mamma över huvud taget kan företa sig… nej, hon har inte begått rått mord, inte våldtagit, inte legat med Olof Brundin.
Hon har, efter att hon lämnat av sina tre barn på dagis och skola, gjort följande, med hennes egna ord:

Sedan vänder jag på klacken. Styr stegen raka vägen hem. Och jag städar inte. Jag plockar inte ens. Diskar inte. Tvättar inte. Läser inga tidningar. Ringer inga samtal. Skriver inte ett ord på min nästa bok, min nästa krönika eller mitt kommande manus. Jag bara lägger mig raklång i sängen. Och sover.

Tilde de Paula bara lägger sig och sover, sådär! Mitt på ljusa dagen!! När ingen är hemma, och allt!!!
Hur i själva jävla helvete kan du med, Tilde!? Sova mitt på ljusa dagen? Den största synden en mamma kan göra! Nu blir det skampålen på Stureplan och det kan du jävlarimig ha din förbannade jävla syndare.

Och kom inte och säg att det är konstigt att man blir bitter.